När jag ser ner på min arm så drar min mage ihop sig.

Jag fattar inte att jag kan göra så mot mig själv.

Men när jag väl tar fram det kalla blänkande bladet så kommer inget i vägen mer.

Jag tycker det är vackert när blodet pulserar ut ur ett färskt sår.

Jag tittar på medans det sakta rinner ner för min arm.

Det är så otroligt vackert, det rinner så fridfullt.

Där jag lever finns inga problem.

Men jag lever i en fantasi…